Nackvärk
En kvinna, 56 år, hade lidit av ständig värk i nacken i 25 år. Hade varit hos flera läkare, som inte hade hittat något fel på henne. Jag utförde en tidigare-liv regression på henne, och hon hamnade i USA på 1700-talet. Hon var färgad och arbetade som slav hos en husbonde. En dag svepte en kraftig tornado fram över byn, och huset hon arbetade i brakade samman och hon fick en tung bjälke över nacken, som tog livet av henne. Efter den sessionen försvann nackvärken direkt, för att senare aldrig ha återkommit.
Mörkrädsla
En kvinna, 31 år, hade lidit av mörkrädsla hela
livet. Hon var sambo med en man, som ibland var iväg på tjänsteresa.
Detta upplevde hon som mycket ångestladdat, liksom på sommaren då de
bodde på landet, och måste uppsöka utedasset kvällstid, som låg 100m
från huset.
Det var denna tiden, i den mörka fängelsehålan, och vetskapen om att bli avrättad, som var orsaken till hennes mörkrädsla. En vecka efter regressionen berättade hon att hon den senaste veckan hade kunnat gå på dass kvällstid flera gånger, utan att känna det minsta obehag.
Sprut- och blodfobi
Man, 41 år, led av blod- och sprutfobi, och kände stort obehag för sjukhusmiljöer.
Vid en regression hamnade han i Tyskland på 1700-talet, som en 22-årig ung man. Det rådde krigstillstånd och han hade varit ute i kriget i två år. När han skulle förflytta sig mellan två skyttegravar blev han skjuten i sin högra arm. Blev förd till ett provisoriskt sjukhus, där en läkare konstaterade att armen inte gick att rädda.Det fanns ingen bedövning att tillgå, så armen sågades av helt utan bedövning, med hjälp av en sågtandad kniv, och med en balja under för att fånga upp blodet. Efter regressionen försvann fobin helt och hållet, och han känner inte längre något obehag när han besöker ett sjukhus.
Skaldjursallergi
Kvinna, 43 år, led av skaldjursallergi. Besvären
var mycket kraftiga, fick ofta andnöd när hon kom i kontakt med räkor
eller kräftor, och fick ofta uppsöka akuten för sina
andningssvårigheter.
Elöverkänslighet
Kvinna, 34 år, led av elöverkänslighet. Hon hade varit tvungen att elsanera hemmet, tålde inga elektriska apparater överhuvudtaget. Vid en regression till ett tidigare liv upplevde hon ett liv i koncentrationsläger i Nazityskland under andra världskriget. Hon var en flicka 10 år och var inspärrad i ett koncentrationsläger för barn, liksom sin 4 år yngre syster. Föräldrarna fanns inte här, utan var inspärrade i ett koncentrationsläger för vuxna.Fångvaktarna hämtade henne en dag och sa att hon skulle till tandläkaren. I själva verket blev hon förd in i ett rum, blev fastspänd på en stålbrits, och man började fästa elektroder i tår, fingrar och tänder. Sedan skickade man elström genom hennes kropp, först svagt och sedan allt starkare tills hon slut avled av experimenten.
Träffade henne på stan en tid efteråt. Då kom hon fram och sa ”Titta vad jag har skaffat”, och visade upp en mobiltelefon. ”Det här har jag aldrig kunnat använda tidigare.”
Jag anser det troligt att många andra som lider av elöverkänslighet har utsatts för liknande saker. Nazisterna höll ju på med mycket experiment i koncentrationslägren, och många av dom experimenten gick ut på att lära sig hur kroppen reagerar på kraftiga elströmmar.
Panikångest
En man i 40-årsåldern hade lidit av panikångest i 20 år. Första anfallet inträffade när han låg i lumpen, och besvären hade sedan dess stadigt försämrats, och han blev rädd för allt fler saker, ofta med klaustrofobiska inslag. Han vågade inte åka buss eller tåg, att flyga var uteslutet, och blev livrädd när han skulle handla. Fick ofta ställa kassen och rusa ut ur affären. Att gå på bio eller restaurang var förenat med stor vånda, eftersom han först måste ha förvissat sig om att det fanns en snabb reträttväg. Jag hittade inget i det nuvarande livet som kunde ha orsakat besvären, men när vi gjorde en regression hamnade han i ett transportflygplan under andra världskriget. När han satt i stolen Klagade han på lukten av vapenfett, impregneringsmedel, svett osv., den här typiska militärlukten, och jag märkte att han började få ett panikanfall. Jag lyckades lugna ner så att vi kunde fortsätta, och då berättade han att han var svensk, men hade tagit värvning hos dom allierade, hade fått en snabbutbildning i England, och skulle nu luftlandsättas i ett av dom ockuperade länderna, Holland, Belgien eller Frankrike. Alla i bataljonen bestod av värvade soldater från olika länder så språkförbistringen var stor. Själv var hans kunskaper i engelska mycket bristfälliga, så han förstod inte mycket av instruktionerna han fått före detta uppdrag. Landsättningen skedde mitt i natten och eftersom det blåste ganska mycket, hamnade soldaterna ganska långt ifrån varandra. Det var beckmörkt så han kunde inte se en enda av hans kamrater, så han låg och tryckte tills det började ljusna på morgonen, och då hittade han 3-4 man till. Men ingen visste hur de skulle få kontakt med resten av gruppen utan höll ihop själva och drog sig ut mot kusten. Där fick de se en massa tyska soldater i jeepar. Dom skrek och hojtade, hade tydligen fått reda på att det luftlandsatta en massa soldater under natten. Dom hämtade spårhundar efter ett tag och hittade gruppen som låg och tryckte i ett dike. De fördes direkt till en lada i närheten där de blev skjutna. Nu förstod vi båda varför panikanfallen startade när han gjorde lumpen. Det triggades igång när han kände den här typiska militärlukten och hans undermedvetna kopplade ihop det med avrättningen under andra världskriget. De klaustrofobiska inslagen berodde på instängdheten i transportflygplanet. Idag är han nästan helt befriad från sin ångest. Han kan gå och handla utan problem, han kan gå på restaurang, åka tåg, och han har planerat en flygresa i höst. Vad som återstår är en viss rädsla att få ångest, orsaken till ångesten är borta och kvar finns en viss rädsla för att få ångest. Denna leder dock aldrig till några panikanfall, och mattas av alltmer.